Min b-uppsats i konstvetenskap var den första uppsatsen jag skrev under min tid på högskolan (undantaget alla de hemtentor jag skrivit, som väl närmare är att kategorisera som essäer). Det största misstaget gjorde jag redan innan jag hade börjat skriva på ämnet, och det var att jag hade en bestämd åsikt om vad resultatet av min lilla forskning skulle vara innan forskningen skett. Jag ville skildra Medelhavsmuseet i Stockholm som präglad av en hegelianskt inspirerad historicism och orientalism, och hur detta återspeglade sig i utställningarna. Detta kan förvisso vara sant, men i sådana fall så är det något som Medelhavsmuseet oundvikligen delar med många andra museer som har lånat sin form från artonhundratalet. Till dess försvar kan nämnas att just Medelhavsmuseet oftast visar ett medvetet, kritiskt och insatt förhållningssätt till dessa förhållanden. Detta är bland annat att tacka dess chef Suzanne Unge-Sörling samt intendenten Karin Ådahl för.

Min b-uppsats som helhet var alltså inte helt igenom fulländad direkt, men en del av den är jag fortfarande stolt över. Det är min studie av ett berömt föremål i museets samlingar, här benämnt som Vouní-huvudet. Detta går att läsa om i följande inlägg. Det intressanta för mig inte är föremålet i sig, utan perceptionen utav det från att det upptäcktes under 1930-talet fram tills idag - där receptionen i högsta grad färgas av samtida uppfattningar och vad Foucault skulle kalla diskurser. Jag har lagt till en mer metodisk tyngd, så till vida att jag inkluderar Michel Foucault, Gilles Deleuze och Edvard Said.

Cypern, Deleuze, Einar Gjerstad, Foucault, genealogi, historicism, Judith Butler, Medelhavsmuseet, Nietzsche, orientalism, postkolonialism, Vouní-huvudet