Aguélimuseet i Sala har under juni ställt ut verk av konstnären Jacob Dahlgren. Eftersom att mina föräldrar bor i närheten, och eftersom att jag skrivit tidigare skrivit om denna konstnär i andra sammanhang ( min c-uppsats i konstvetenskap) så besökte jag naturligtvis utställningen.

Upplevelsen av besöket grumlades en smula av en glad och entusiastisk äldre herre och museiansvarig som var överförtjust över att det faktiskt kom besök, och den outtalade regeln om att museibesök utförs ostört och lågmält kontemplerande stördes således. Inget ont i det egentligen, och i efterhand fick jag en smula dåligt samvete för att mitt bemötande kanske blev en aning otrevligt. Nåväl.

Jacob Dahlgrens konst relaterar till den abstrakta modernismen, och består av vad man kanske skulle kunna kalla för en nästintill skamlös förtjusning över färger och mönster, företrädelsevis ränder. Det är inte förvånande att Dahlgren nått så stora framgångar som konstnär, eftersom det är en färgglad konst som är lätt att ta till sig. Den ligger på ytan, och den bryter på ett sätt mot mycket av det tidigare samtida konsten genom att inte vara politisk eller kritisk. Dahlgren håller sig dessutom till traditionella uttryckssätt - skulptur och måleri, fotografi. Det är en begränsad pluralism. Däremot kan det fortfarande uppfattas kontroversiellt och provocerande, just i det ickekritiska förhållningssättet till modernismen.

På Aguélimuseet bidrog Dahlgren med fotografier från hans största konstprojekt, som alltjämt är i pågående. Med sin digitalkamera fotograferar han abstrakta mönster som han ser när han är ute och reser, och det var några av dessa fotografier som visades. Fotografierna var i svartvitt. De abstraktioner, företrädelsevis ränder, som fanns med i motivet var däremot färglagda.

Jacob Dahlgren är utan tvivel en mycket skicklig konstnär, men jag kan ändå tycka att han gör det lite enkelt för sig. Intresset för det modernismens abstrakta konstnärer verkar aldrig ta sig längre än till ytan, jag saknar ett stråk av allvarsamhet och en vilja att ta sitt konstnärsskap ett steg längre. Jag hoppas att han i framtiden kommer vilja gå vidare med sina ränder och mönster, och inte bara peka ut dem i vardagen för att sedan reproducera dem i kvantiteter. Jag efterlyser en större reflektion kring vardagsabstraktioner, dess betydelse och funktion.
Andra bloggar om: abstraktion, Aguélimuseet, Jacob Dahlgren