oavslutat om kulturen

För den som inte visste kan jag informera om att åter igen aktuellt ämne i kulturdebatten är högkultur mot populärkultur. Jag kan direkt säga att en sådan debatt på intet sätt är ny, utan har varit förekommande i olika versioner under hundratals år. Det är ett slappt grepp, att förenkla frågan till kultur att enbart röra högt eller lågt. Resultatet av en sådan förenkling är det vi ser i samhället nu. Det är en fiktiv motsättning, att det som ses som ”finkultur” (eller borgligt, eller smalt) ska vara svårsmält och ”pretentiöst”. Det finns ett stort kulturarv som riskerar att glömmas bort om man tror på en sådan motsättning. Det går att säga en hel del kritiskt om vårt gemensamma kulturarv (urvalsmetoden,t.ex.), men som det börjat behandlas nu är skandalöst.

Balett, opera, konstmusik, poesi, författare som skrev för länge sedan (Strindberg, Lagerlöf, Ekelöf, Virginia Woolf, Moliére, Pär Lagerkvist, Willy Kyrklund, Karin Boye, Gustaf Fröding..), konst ( a lá nationalmuseet eller modernistisk ”som man inte ser vad det föreställer”), experimentell poesi, ljudkonst. Utländska filmer (som alltså inte kommer från USA eller Storbritannien) m.m.

Ovanstående kulturuttryck är exempel på en del av ett kulturarv som riskerar att gå förlorad i fiktiv motsättning, där det ses som ”pretentiöst” och att ta del av denna kultur endast blir möjligt som en alternativ handling.

Problemet med vårt samhälle idag är det är infantiliserat. I en panisk rädsla för att vara ”pretentiös” och ”smal” så serveras bara den mest lättsmälta, ”populära” kulturen. Och det är inte ”the usual suspects” jag syftar till här (kommersiella radiokanaler, kvällstidningar som lägger sig på en förolämpande låg nivå för att det skulle vara ”vad folket vill ha”, skitfilmerna och skitmusiken från nöjesfabrikerna) utan det är de mediala kanaler som har som syfte att förmedla god kultur till oss samhällsmedborgare som faktiskt är skitnödigast, mest rädda för det ”pretentiösa”.

Det värsta exemplen är tidningarnas kulturdelar eller de tidningar som har till syfte att bara förmedla kultur (Bon och Rodeo är två skrämmande exempel), SVT:s kulturprogram (Babel, Kobra, Arty, Sverige), SR:s nedläggning av samhällsprogram (kanske inte kultur i en strikt mening, men exempel på samma tendens). Den skitnödiga rädslan för att inte vara folklig gör att det nya kulturbegreppet är på väg att definieras som enbart det som går att konsumeras. Alla gränser mot det kommersiella kan med fördel alltså rivas ned, i risken att inte vara ”folklig”.

Och, jag säger inte att dessa nya former av kultur inte är ”riktig” eller ”bra” kultur, vad som nu menas med det. Men jag menar att de som matar oss med kultur får oss att tro att vi är dumma i huvudet och inte kan uppskatta något annat än…

Kobras eviga inslag med rockartister (Joy Division), rockfotografer (Anton Corbijn), modeskapare (Viktor & Rolf), roliga och korta inslag med kändisar (Persbrandt, Kate Moss, tvkocks- Stina…), simpsons, Jens Lapidus med sin nya bok om stureplan, lyxmagasin, mode mode mode och design design design är inte dåliga men de lurar oss att tro att samtidskulturen inte har så mycket mer att erbjuda.

SVT:s nya konstprogram ”Arty” är ett annat exempel på hur man gör ett oengagerat kulturprogram som inte provocerar någon, och om så sker så är det för provokationens egen skull. De struntar totalt i att ta upp sådant konst faktiskt kan vara när konst är bra. Rädslan för att inte vara folklig skapar ett tråkigt ”pedagogiskt” grepp där (intelligenta, fast det får inte märkas) personer med anknytning till konst ska diskutera på ett sätt så ”att man förstår”. Vad sägs om ett program som istället klarade av att på ett intelligent sätt ta upp teman som exempelvis varför de med riktig makt i konstvärlden mestadels är män från den övre medelklassen, nepotismen, varför street art och graffiti fortfarande inte visas på institutionerna i någon egentlig mening, eller den sociala snedfördelningen på landets konsthögskolor.

När skedde övergången? Var det när alla kvällstidningar kollektivt gick över till tabloid? Eller när SVT inofficiellt (jag har inga bevis för det, men jag tror det var så) bestämde sig för aldrig mer ha med poesi i rutan till förmån för nya programideer innehållandes design..

[och där slutade tvärt en text som aldrig blev färdig - men mina åsikter i frågan är fortfarande väldigt klara]